I söndags var jag hos Linda och gjorde iordning Tummeliza och Santana eftersom Tumme ska få åka tillbaka till den familjen som de köpte henne av och Santis ska få komma till en familj som bor i Åkulla och de är vänner till släckten så vi vet att de kommer att få det bra men jag kommer verkligen sakna dom 2. Särskilt Santis eftersom hon har funnits på gården i hela mitt liv. När jag och Linda var små var vi nästan med varandra varje dag och då var vi alltid i stallet och pysslade med henne. Det var även med henne som jag galopperade på för första gången. Jag minns när jag och Linda gick ut i hagen när vi var ungefär 3/4 år och hade picknik där bland alla stora hästar. Då kom Santis fram för att hälsa och för varje häst som hon tyckte kom för nära jagade hon bort precis som om hon skyddade oss. När jag var ledsen brukade jag alltid gå in till henne i boxen innan jag hade fått Willy och då brukade hon alltid lägga huvudet i mitt knä för att trösta mig. Jag har verkligen haft många roliga år där och nu känns det som att en stor del utav min barndom försvinner. Jag kommer även att sakna Tumme mycket också eftersom jag och Linda alltid brukade rida med varandra när jag hade Willy och det blev många äventyr t.ex. när vi red till sjukhusskogen och red runt vid skolan och kände oss som kungar och när vi red till tre toppar och käkade glass, när Tumme och Willy gifte sig och när vi red till olika stränder och Willy vägrade gå i sanden så han gick mer eller mindre nästan på mig det kändes som att han ville rida på min rygg istället för tvärtom. När vi har galopperat på ängar och vi nästan inte har haft någon kontroll på dom, när vi hoppade över de små höbalarna som vi gjorde som hinder av på åkern bakom stallet. När vi åkte och tävlade med dom var så himla roligt. Men jag vet att jag aldrig kommer att glömma denna underbara tid. Men jag kommer att sakna den men jag vet att jag alltid kommer att bära med mig den i livet. De kommer alltid finnas i mitt hjärta.
